Sagan om Linda -

Tårar löser ingenting, men ändå känns det bättre

Stod med min gitarr i högsta hugg, min adidasväska på axeln å min i hand i ett hårt grepp kring Rebeccas & mitt halsband när en liten kvinna med svart klänning, brett leende å brunt hår kom in på skolan. Jag drog fram min hand å hälsade, men hon sa "En Espana!", å så pussade vi varandra på kinderna två gånger. Hon hälsade på min mamma å Christer å sen blev det lite tyst. Vi började prata om att våra väskor finns på hotellet, å hon erbjöd sig, som vi hoppats på att vi skulle åka dit med hennes bil. Toppen! Nu började nervositeten släppa lite ..

Väskor hämtade.

Jag å Rocio själva körandes genom Fuengirola. Jag frågade om vem det var som sjöng på radion, å visst var det Shakira! Världen är ändå ganska liten. Hon gillade all musik, precis som jag.

Vi hjälptes åt med väskorna upp till lägenheten, å sen fick jag själv välja mellan de två rummen som fanns. Jga bestämde mig för det rummet med gula väggar, å med rött å svart. Min style tänkte jag.

Jag började packa upp å sen kom Rocio in med schampoo, tvål å tandkräm. Hur gulligt på en skala? Typ 10+. Kände mig hur välkommen som helst. Senare på kvällen fick jag äta middag själv, varför vet jag inte riktigt, Rocio hade någon förklaring som jag inte riktigt förstod.. Menmen, fick vällagad mat iaf, någon potatisröra med ärtor & kött och bröd.