Sagan om Linda

Jag lämnade mina älskade Rebecca, Mimi å Marco på flygplatsen storgråtandes med min gitarr i handen å min adidasväska. Kändes förjävligt, men ändå som jag kunde hantera det. Annorlunda blev det när jag kom till hotellrummet å vi skulle ut å äta. Jag fick ringa upp Marco från mammas mobil, å jag hörde hans lugna stämma. Då började jag hulka direkt där jag stod & kollade ut över vackra Fuengirola.
Efter det kunde jag inte hantera mig själv alltså. På middagen satt jag å KÄMPADE för att hålla tillbaka tårarna å så fort jag hade ätit upp min melon med serannoskinka, så rusade jag hem å satt å störtböla i en jävla timme. Helt sjukt var det, jag var |--| så här nära från att ge upp å åka hem! När jag dessutom insåg att jag fått kvinnans börda varje månad så avr det fan inte långt från typ Lindas undergång....

Men efter lite sleepytime, ett bad vid den vackra stranden en dusch så kändes allt lite bättre. Å nu sitter jag här med Rebeccas guldkedja runt halsen, hennes armband som matchar skorna ;) å Marcos M&L armband, å allt känns lite tryggare. Sitter på skolan. Jag, mamma å Christer fick en rundtur. Riktigt fint å hemtrevligt. Billyshyllor, stora fönster å ytor...

Ska träffa min spanska mamma nu om 23 min. Shit vad jag är nervös. HÅLL TUMMARNA FÖR MIG.

Btw klockan är lika mycket här som i Sthlm, för dem som vill veta.

Vi kollar på samma himmel, vi andas sama luft.
Amor