Sagan om Linda

Jag var rädd för att klappa din kind där du låg där under deta vita täcket, oj så jävla rädd jag var och jag skämdes, hur kunde jag bli rädd för min egen mormor? Men allt som fanns kvar av dig var bara skinn och ben, men jag kände ändå att du finns någonstans .. Men var är DU någonstans? Den vackra kvinna som bakade kakor och så glatt alltid pratade till mig? Var är du?! Snälla, snälla mormor, var är du? Svara mig .... jag får fan panik snart. VAR ÄR DU!!!!!!!!???????



Ska du försvinna bort där under gravstenen nu, eller ut i vinden? Och jag kommer aldrig någonsin mer kunna prata med dig, skratta med dig, ge dig dina älskade engelska konfekt, äta din bästa rulltårta .. aldrig mer, ALDRIG. Jag fattar inte det ordet, det är obehagligt ... Jag hoppas innerligt från djupast i mitt hjärta att du är på en vacker plats där du kan göra allt som du vill kunna göra, där du minns oss. För vi minns dig, för alltid, finns vi här och vi hoppas att du ser oss. Vaka över oss ...