Så länge våra hjärtan slår
Ett utdrag ur en tjejs blogg som jag hittade. Jag är helt betagen så jävla fint! Kolla in inlägget här; http://ingridberg.blogg.se/2009/january/bara-sa-lange-det-finns-stjarnor-over-oss.html
"Jag tror inte vi behöver vara vuxna än. Om ett år precis, då alla i årskullen 1991 blivit myndiga och vi leker oss igenom den sista terminen i det svenska gymnasiet, då, då kanske det börjar kännas. När vinden blåser skräp längs hulebäckskorridorer en sista gång och det är jag som hoppar på flaken längs avenyer. Då kanske det känns. När jag vaknar upp dagen efter, utan några som helst förpliktelser, då känns det. Men framförallt när jag vinkar av mina vänner på väg till Australien, USA eller Frankrike. Eller när jag själv sätter mig på planet till London, då känns det. När jag inte längre har gångavstånd, när det är tomt på msn, eller när inga nya facebookbilder lagts upp, då kanske det känns. Jag kanske förväntas jag vara vuxen i den stora vida världen. När vi ringer en gång i halvåret och kollar om vi är hemma i Sverige. Börjar allvaret då? Jag vet inte. Kanske. Jag har haft fel förut.
Vilket fall som helst, det är långt kvar. Långt kvar tills det kanske inte alltid kommer vara vi två. Men jag vet att- så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå. Så, så är vi tillsammans.
Påtal om ingenting, påtal om allting,." Av Ingrid.
"Jag tror inte vi behöver vara vuxna än. Om ett år precis, då alla i årskullen 1991 blivit myndiga och vi leker oss igenom den sista terminen i det svenska gymnasiet, då, då kanske det börjar kännas. När vinden blåser skräp längs hulebäckskorridorer en sista gång och det är jag som hoppar på flaken längs avenyer. Då kanske det känns. När jag vaknar upp dagen efter, utan några som helst förpliktelser, då känns det. Men framförallt när jag vinkar av mina vänner på väg till Australien, USA eller Frankrike. Eller när jag själv sätter mig på planet till London, då känns det. När jag inte längre har gångavstånd, när det är tomt på msn, eller när inga nya facebookbilder lagts upp, då kanske det känns. Jag kanske förväntas jag vara vuxen i den stora vida världen. När vi ringer en gång i halvåret och kollar om vi är hemma i Sverige. Börjar allvaret då? Jag vet inte. Kanske. Jag har haft fel förut.
Vilket fall som helst, det är långt kvar. Långt kvar tills det kanske inte alltid kommer vara vi två. Men jag vet att- så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå. Så, så är vi tillsammans.
Påtal om ingenting, påtal om allting,." Av Ingrid.
Kommentarer
Trackback
