Sagan om Linda

En som kallade sig "Mikelina" ville att jag skulle berätta lite mer om min trip till Spanien.. Så håll i er nu, och på med bältet ...... 

Allting började med att en kär vän till mig började prata om att söka in till skolan.. Jag tog in det, å började sakta men säkert att bearbeta tanken att faktiskt söka till skolan med så fantastiska möjligheter. Å några dagar senare så satt jag där på deras hemsida & kollade in bilder från deras dykningslektioner de har på schemat, å det var väll egentligen då som jag bestämde mig för att skicka in ett formulär där jag visade mitt intresse för skolan, samt mina betyg.
Någon vecka senare fick jag ett mejl ifrån rektorn på skolan som bad mig att skicka ett personligt brev (på svenska) om mig själv, och min egentliga anledning till att jag vill flytta dit. Jag skrev om mitt liv, och om mina anknytningar till Spanien på många olika sätt, såsom att jag dansade flamenco en hel del när jag var mindre, gått på spanska sedan femman och haft hus tillsammans med familjen nära skolan.

Efter ett antal veckor av nervositet, fick jag ett mejl där det stod att "du, Linda, har blivit antagen till svenska skolan, Costa del Sol och vi hälsar dig...". Och då stannade mitt hjärta till för en sekund, men oj vilken känsla det var. Jag lyckades komma in bland ändå förmodligen en hel del sökande ungdomar.
Glädje, förväntan, playan, glass, dykning, människor, spanjorer, värme, drinkar i solnedgången, grymma studier, otroligt utflykter, nytt språk, otroliga fantastiska möjligheter till utveckling. ...

Men sen kom också ångesten..
Ska jag lämna min älskade familj å vänner? Ska jag få en ny familj, som bara pratar spanska? Tänk om ingen gillar mig? Tänk om jag blir nerdrogad av någon idiot på en bar? Tänk om jag min lillebror blir nerslagen här hemma av något äckligt gäng, och jag inte kan vara med hopnom på sjukhuset? Tänk om mina vänner behöver mig som mest just då, och jag inte kan finnas där för dem? Tänk om pappa inte träffar någon ny tjej, och blir alldeles, alldeles ensam? Då kan inte jag hjälpa honom, för jag sitter där borta. 
Detta kanske kan tyckas överdrivet, men så tänker jag.

Men den 3 September nu häromdagen, så var det en månad kvar tills resan och det slog mig att jag inte kan tacka nej till det här. En förmodligen underbar, spansk familj väntar på mig därborta, & det är beredda på att ta hand om mig, och lära mig allt de kan om deras kultur & språk. Vilken möjlighet. Som mamma å pappa sa "På min tid fanns det inget som liknade det här Linda .."  Just därför bör jag vara brutalt tacksam för den här chansen jag har fått. Det finns en del som sagt till mig att det är onödigt att göra det, och att jag bara kommer springa runt å festa & tro att jag är något. Men det här handlar om mitt liv och min framtid, å ingen annan än jag kan ta tag i mig själv och fatta egna beslut om mitt eget liv som jag själv föddes till. Jag vet att man utvecklas efter en sådan här resa, även om det kommer vara jobbigt att vara utan mamma, pappa, Pontus, Alexandra, Rebecca, Mimi, Milou, Zac, osv osv.. men även det kommer utveckla en till en starkare individ. I believe.
Något som också slog mig var att jag förmodligen om två månader kommer sitta där i Spanien och ha det hur bra som helst. Har redan börjat prata med en tjej på facebook som ska gå tvåan samtidigt med mig. Så det bådar gott..
Jag försöker tro på mig själv, jag ska klara det, å med ett plus i kanten.