Sagan om Linda

Ibland önskar jag innerligt att jag var ett litet barn igen. Tänk att bara roa sig hela dagarna och att slippa alla livsbekymmer. För fy vad svårt det är att besluta sig i livet.

Den här boken har jag precis börjat läsa. Titeln på boken är en sådan fråga jag ställer mig var och varannan dag. När börjar det riktiga livet? Man väntar alltid på en förändring eller någon slags överraskning som ska förändra hela ens vardag. "Nej men nästa vecka blir det mindre stressigt på jobbet, när jag köpt dem där tightsen på hm DÅ har jag hittar min stil ..." osv... När ska vi sluta förbereda oss & vänta på något bättre och istället börja LEVA och njuta av livet?

Gick upp vid 06.20 idag för att åka till mitt ena jobb. Kikar ut genom fönstret och det är dött och mörkt som i graven. Tar sedan buss & tunnelbana till jobbet tillsammans med en massa andra med bister och irriterad uppsyn. Det är kallt som fan o fortfarande lika mörkt när jag sedan anländer till jobbet. När jag slutar om några timmar har nog solen redan gått ner och det blir ännu lika mörkt och dystert. Nej, jag kan verkligen ifrågasätta varför man egentligen bor här uppe i Norden under den här tiden på året. Jag älskar snö, att åka skidor/ längd/ skridskor/ pulka och fira jul & nyår! Men det kan jag sysselsätta mig med under en månad på året och under resten av året kan man ju faktiskt befinna sig någon annanstans i världen. Det är ju nästintill helt imponerande tycker jag, att alla står ut med alla dessa mörka vintermånader. För när man åker utomlands och inser hur mycket bättre man mår, både psykiskt & fysiskt av solen, så börjar jag ju starkt överväga att flytta utomlands. Men just nu är det snarare läge att "ta tag i sitt liv" som alla tjatar om på den här sidan av jordklotet. Ja karriären, plugget, jobba.... Ja, vad ska det annars bli av mig?

To see a world in a grain of sand and a heaven in a wild flower
Hold infinity in the palm of your hand and eternity in an hour